Under många år som sjuksköterska har jag arbetat inom den palliativa vården. Vården vi ges vid livets slut. Då när vi inte längre kan bota en sjukdom eller ett tillstånd. När det ”enda” vi kan gör är att lindra. Ibland, allt för ofta egentligen hör jag personer benämna detta som ”nu gör vi inget mer, personen är palliativ” Här är det vanligaste missförståndet. Vi gör massor. Men det är på ett annat sätt en den traditionella botande vård.
Ett annat missförstånd är också att det är en vård som går långsamt. Tvärtom, inom den palliativa vården har vi begränsad tid, så som ingen annan vård har. Våra personer kommer inte tillbaka och klagar, vi får ingen chans att göra om eller göra rätt. För att vi ska lyckas med detta krävs kommunikation. Det är en av de fyra hörnstenarna inom den palliativa vården, och kanske också den viktigaste. Vi måste ha god, öppen prestigelös kommunikation i teamet, men lika viktigt, om inte viktigare är kommunikationen med patienterna och närstående. Vi behöver vara de som lyssnar, tar in och gör allt vi kan för att förstå. Vi behöver också vara de som vågar fråga de svåra och jobbiga frågorna. De som vågar ta gråt, sorg frustration och ibland en utskällning för att man inte uppleves göra tillräckligt. Det är inte konstigt att de här känslorna finns hos patienter och närstående, de är i kris, och i kris tänker du inte rationellt, du kanske bara behöver ha någon att få ut din frustration på. Jag är gärna, i min roll som sjuksköterska i den palliativa vården den personen. Den som står stadigt och lyssnar, tar in hela situationen, krisen och sorgen.
När jag läser den debatt som nu pågår är det så tydligt för mig att det är i kommunikationen, på alla plan det har brustit. När vi jobbar med människor kan vi inte chansa, vi kan inte gissa oss till vad det finns för behov. Vi kan inte alltid gå efter mallar, eller ”paketlösningar” Vi behöver kommunicera. Vet vi inte behöver vi fråga. Kan vi inte behöver vi ta reda på det. Och vi har absolut inte tid för prestige och missförstånd. Vi har alla möjligheter i Sverige i dag att utföra en god palliativ vård. Det enda vi inte har, är tid att misslyckas.