I helgen fick jag reda på att en av mina barndomsvänner dött. Det kan gå så fort, plötsligt kan livet, det som man på ett sett tar för givet bara försvinna. Och de personer som står dig nära, de som någonstans på något sätt gör att du är den du är försvinner.
Jag och min vän hade inte haft kontakt på rätt så många år. Skuld och skam över att man inte hört av sig blir ju rätt lätt att ta till då. I stället för att känna skuld lyfte jag luren och ringde en annan vän, som jag inte heller haft kontakt med på väldigt många år, men som har betytt väldigt mycket. Mycket för den Jenny som en gång var ung och osäker.
Det var mitt viktigaste samtal det här året. Vi skrattade och grät, och jag insåg hur mycket jag saknat henne. Hur hon har format mig till den personen jag är i dag och hur vi delar minnen som jag inte har men någon annan. Vår relation är hållbar,
Goda relationer är de hållbara relationerna. De som står över tid, småbarn och förlossningsdepressioner. Korkade pojkvänner och geografiska avstånd. De som bara finns där, de som du kan ringa, efter 15år och gråta tillsammans med. De vilar i en trygghet och en tillit.
Så, en vän finns inte mer, och för att hon inte finns, för att jag inte kan ringa henne, ringer jag de jag kan, och tar hand om de jag har.
Idag blir jag 45 år, har jag tur har jag levt halva mitt liv nu, kanske har jag inte alls så mycket kvar. Men hur och när det än slutar, när jag gör mitt bokslut, vill jag kunna se tillbaka och se att jag gjorde vad jag kunde för att ödmjukt och hållbart ta mig till slutet.
De goda, hållbara relationerna är inte de du behöver. Det är de du väljer att behålla.